Jag känner extra mycket tacksamhet just idag. Det inträffade nämligen något som kunde ha slutat mycket värre än vad det gjorde. Vid lunchtid idag blev jag påkörd av en bil. När jag gick på ett övergångsställe. Med lillebror jr. i barnvagn.
Vi hade tur. Bilen körde långsamt. Lillebror jr. klarade sig oskadd. Vagnen verkar inte ha blivit träffad. Jag klarade mig med några skrubbsår och blåmärken. Och en chock som fortfarande inte har lämnat mig. När jag tänker på hur det hade kunnat sluta blir jag helt darrig. Så snabbt det kan gå. Massor av tänk om virvlar runt i huvudet på mig.
Tänk om de äldre barnen hade varit med. Tänk om storebror hade cyklat. Tänk om bilen hade kört snabbare. Tänk om jag inte hade hunnit lika långt över gatan som jag var och vagnen hade blivit påkörd.
Direkt kände jag ilska, det var väl chocken antar jag. Jag tokskrek rakt ut åt föraren. Svor och skrek. Sedan började jag gråta. När jag till slut kom hem efter en runda hos Polisen blev jag så trött. Tröttheten sitter fortfarande i.
Jag känner också en tacksamhet. Att det gick bra. Att vi klarade oss. Att jag har en sådan fin familj. Att de finns att älska. Att jag hädanefter vill pussa på och krama dem extra mycket.
