Förlossningsberättelse första barnet

Under mina graviditeter har jag verkligen frossat i förlossningsberättelser. Det har varit spännande att ta del av andras upplevelser av en förlossning. Nu när jag själv närmar mig förlossningen med min tredje går jag tillbaka i mina dagboksanteckningar och läser om mina tankar och känslor inför, under och efter tidigare förlossningar. Här kommer min förlossningsberättelse första barnet. 

Förlossningsberättelse första barnet

Slemproppen starten på förlossningen

V var beräknad till 8 januari 2014. Eftersom vi hade behövt lite hjälp på traven att bli gravida visste vi i stort sett exakt när han blev till. Efter ett par missfall var jag orolig i början av graviditeten, men allt hade löpt på på bästa sätt. Jag hade mått bra och kunnat träna in i det sista.

Mannen som pendlade till fastlandet i veckorna hade julledigt och vi firade jul och nyår på ön. På morgonen den 4 januari lossnade en del av slemproppen och det kom en blodblandad flytning. Jag hade läst att det kunde dröja upp till en vecka innan förlossningen satte igång när slemproppen hade gått, men både jag och mannen kunde så klart inte låta bli att hoppas.

På eftermiddagen kom mer av slemproppen och därefter började värkarna. Eller de jag trodde var värkar. Hur kan man veta som förstagångsföderska? Värkarna kändes fram på magen och var mer av karaktären ”suttit-still-en-hel-dag-utan-att-gå-på-toa”, dvs. en mage fylld av gas…

TENS som smärtlindring

På kvällen åt vi middag och tittade på TV samtidigt som jag började ta hjälp av TENS. Trots att värkarna kändes fram på magen tyckte jag att TENSen hjälpte när jag hade lapparna fästa bak i svanken.

Kl.22:00 ringde jag Förlossningen för då förstod vi nog att det ändå var på gång. Jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag och mannen gick och lade oss. Jag lyssnade på avslappningsspår på mobilen, men kunde efter ett tag inte ligga kvar utan steg upp. Mannen hade somnat och jag väckte inte honom.

Jag tittade lite på TV, satt på pilatesboll och låt lite i sängen i gästrummet, men kunde inte ligga kvar när värkarna kom. Det hjälpte att röra på sig när värkarna kom. Det var fortfarande känslan ”en-fis-på-tvären”. Jag använde TENSen från och till.

Dusch som smärtlindring

Vid midnatt började jag att spy och spydde totalt fem gånger, i slutet bara galla. Jag tog två Alvedon men de fick jag inte behålla. Vid 01:00 den 5 januari duschade jag och det hjälpte lite. Jag stod nog i duschen i en halvtimme och vaggade fram och tillbaka samtidigt som jag riktade duschstrålen mot magen när värken kom.

När jag hade krånglade mig ur duschen och fått på mig kläder väckte jag mannen för att han skulle börja tima värkarna. Han värmde en vetekudde som jag kunde ha fram på magen. Vi höll till i köket och jag gick runt köksön under värkarna. Hela tiden under värkarna tänkte eller sa jag högt ”ner ner ner” och ”ja ja ja”, även om aj också förekom.

Under tiden jag gick runt köksön sa jag till mannen att jag kände att värkarna hade ändrat karaktär och att jag kände hur jag vidgade mig. Jag trodde alltså att jag hade gått från latensfas till aktiv fas. Så fel jag kunde ha…

Förlossningen på Visby lasarett

Kl. 02:30 den 5 januari ringde jag Förlossningen en andra gång. Jag fick andas mig igenom en värk under tiden jag pratade med barnmorskan. Hon rekommenderade att vi skulle komma in på kontroll. Mannen tog en snabbdusch och packade det sista i våra väskor. Han körde och jag stod på knä i baksätet och lutade överkroppen mot ryggstödet. Jag minns att jag bet i nackstödet när det kom en värk. Som tur är har vi bara 10 minuters bilfärd till Visby lasarett. Jag fick en ny värk på parkeringen vilken jag andades igenom. Vi hade totalt fyra väskor (kom ihåg att jag var förstföderska) och mannen släpade med sig två av dem. Det kändes onödigt att ha med alla ifall vi skulle bli hemskickade.

På Förlossningen blev vi mottagna av barnmorska och undersköterska och vi blev visade in i ett rum. När jag skulle kissa upptäckte jag att jag hade blod i trosorna. Därefter kändes det som att jag skulle bajsa. Jag stod lutade mot sängen medan barnmorskan undersökte mig. Till både min och mannens förvåning meddelade hon att jag var fullt öppen. Jubel och fanfarer!

Krystvärkar

Jag fick börja krysta när jag kände att det kom krystvärkar. Här sviktar minnet en del. Jag har skrivit i dagboken att jag skrek-grymtade i början, men att jag fick bättre kontroll när barnmorskan förklarade att jag skulle ta ett djupt andetag och hålla andan och trycka på med hakan mot bröstet.

Det var en frustrerande fas för jag tyckte att inget hände trots att barnmorskan sa att allt var bra och gick framåt och att jag gjorde rätt. Jag kände mig osäker, men fortsatte att kämpa och tyckte inte att det gjorde superont. Det är klart att det gjorde ont, men det var ändå uthärdligt.

Jag bytte ställningar några gånger och jag minns att jag fick kramp i ena benet när jag låg på sidan. Det mest dramatiska var nästan när jag och mannen kom på att vi inte hade fått med oss kameran till Förlossningen. Den låg i en av väskorna som fortfarande var kvar i bilen. Mannen fick snabbt springa ut och hämta den. Under tiden höll jag igen när värkarna kom.

När klockan var 05:00 undrade jag hur lång tid de trodde att det var kvar. Jag började känna mig missmodig och tyckte att inget hände. Jag tänkte till och med att de kan ta sugklocka om det blir nödvändigt, jag skulle inte bry mig. Det sa jag aldrig högt. De sa att jag var duktig och att det gick framåt.

Mellan värkarna lyckades jag slappna av fullständigt och gå in i mig själv. Jag andades ut och sov nästan. Jag födde fram V i halvliggande/sittande ställning med benen uppdragna mot mig. Jag såg huvudet på väg ut för att sedan åka in flera gånger och jag såg att han hade jättemycket mörkt hår.

5 januari kl.05:15

Till slut, kl.05:15 den 5 januari 2014, kom han. Navelsträngen var virad löst ett varv runt halsen, men han började skrika nästan direkt. Mannen klippte navelsträngen och jag fick upp V på bröstet. Jag trodde att jag skulle bli mer känslomässig med tårar, men jag var mest glad och överväldigad. Jag hade gjort det!

Moderkakan kom nästan på en gång. Sedan kollade de bristningar… Inga muskelära bristningar och fem stygn totalt. Skönt! Efter första amningen och grattisbrickan vägde och mätte de V. 52 cm lång, 3375 gram tung och 36 cm i huvudomfång. Vi fick grattisbricka och jag tog en välbehövlig dusch.

Eftersom jag hade GBS skulle antibiotika ha satts in i droppform. Det hanns aldrig med och därför fick vi vara kvar några extra dagar på BB och sköterskorna kontrollerade även hans andning och temp ofta.

Sammanfattningsvis fick jag en bra upplevelse av första förlossningen. Krystfasen kändes lång, men så här i efterhand var den nog inte det. Jag hade kontroll genom hela förloppet och jag klarade mig med dusch och TENS som smärtlindring, precis som jag hade önskat.

Det var min förlossningsberättelse första barnet.