En ettåring i huset

Att ha en ettåring i huset är alldeles fantastiskt. Och en ständig källa till oro. Lillebror överraskar mig dagligen med nya färdigheter. Hans små egenheter gör honom till just E – älskad och efterlängtad.

E, det här inlägget är till dig!

Du är en sorglös liten kille vars stora idol är storebror. Tyvärr är dyrkan långt ifrån ömsesidig. Det innebär att du får ta en hel del smällar. Efter några tårar reser du dig och framför din kärlek på nytt. Helst genom att försöka äta upp hans älskade gosedjur.

Jag försöker intala mig att stryk från storebror kommer att stärka dig i livet. Du har redan börjat lära dig att ge igen. Oftast med ett bubblande skratt som följd.

Du är en ettåring med stor aptit på livet. Du sträcker ut pekfingret och utbrister ”nng nng” när det är något som du vill ha, dvs. stoppa i munnen. Mat är gott. Frukt och bär är gott. Sand och sten är gott. Fingerfärg kan vara gott. Allt ska stoppas i munnen och smakas på. Tyvärr med dålig mage som följd. Att byta blöja är ingen favoritaktivitet för någon av oss.

Något som du däremot tycker om är att upptäcka och undersöka. Din nyfikenhet driver dig framåt och äventyrslustan ökade när du lärde dig att gå vid 11 månaders ålder. Sedan dess blir du överlycklig för varje steg du tar.

Din nya hobby är att klättra. Upp och ner. För trapport, pallar, stegar, soffor… utan känsla för fara. Du förstår inte alls varför vi ropar åt dig att akta dig, ta det lugnt eller att sitta ner. Varför då när man kan stå, gå och klättra?

Det är först när du har kommit till ro med vällingen och somnat för natten (en hel natts sömn känns väldigt avlägset just nu) som min kropp och mitt hjärta slappnar av en smula.

Trots min dagliga oro för dig blev jag lugn i själen när du kom. Du blev den självklara familjemedlemmen, den pusselbit som saknades, utan att vi själva visste om det. Det blev en balans i familjen och du berikar våra liv varje dag.

Tack för att jag får vara din mamma!