Tänk vad populärt ett hederliga träspel är. Jätte kul att man uppskattar att åter ta i bruk de gamla goa spelen. Klassiskt Fortunaspel med stålkulor och pinne av trä är något som är en storsäljare hos oss. Fortuna spelet har en svagt lutande halvoval spelplan med rödbetsade kanter. Undertill en tvärställd slå som gör att spelplanen lutar mot spelaren. Tänk att spelet började tillverkas på 1830-talet. Undrar hur spelet såg ut då :-).
Fortuna spelet är ett tips att ge bort till någon i julklapp.
En av mina favoritsysslor är sedan gammalt att planera. Att skriva listor som kan bockas av, att drömma mig bort, att hitta det perfekta, att fundera ut och klottra ner och börja om igen. Just nu är jag väldigt inne på att hitta inspirationsbilder till gardiner.
Pinterest är en stor källa till inspirationsbilder men även inredningstidningars webbplatser, bloggar och tillverkares egna sidor. Svanefors och Boel & Jan är två märken som finns i Lilla Hems sortiment. Deras sidor är fyllda med inspirationsbilder. Jag tänkte dela med mig av inspirationsbilder från min mapp Gardiner.
Grön nyans är något av vårens färg – varje år tycker jag. Den heta trenden inom mode är ju militärgrönt. Jag tycker inte att man behöver hålla sig till samma nyans i inredningen. Ärtigare grön funkar lika bra. Gå antingen mot en pastelligare grön eller en grön med mer svärta i sig – stäm av mot övrig inredning.
Grön längd Onion från Svanefors, mönstrad gardin Palmetto från Boel & Jan, grön hissgardin Pinterest.
Jag gillar hotellkänsla man kan skapa i ett sovrum, b l a genom att använda två sorters gardiner fästa i en skena i taket. Den skira närmast fönstret och den tyngre mörkläggningsgardinen in mot rummet. Lyxigt. Tröttnar man på enbart enfärgat går det att mixa en mönstrad gardinlängd med en enfärgad, som i bilden högst upp.
Bildinspo med mönstrad gardin från Svanefors, enfärgad blå längd Onion från Svanefors, hotellkänsla med gardinerna från Pinterest.
Har du inget fönster? Pryd väggen med vacker textil. Blir nästan som en tavla eller fondvägg. Förena inne med ute genom att sätta upp skira gardiner som låter vårljuset lysa in. Eller ta in våren genom småblommiga gardiner som gör en glad.
Väggbonad från Svanefors, småblommig gardin från Boel & Jan och skir gardin från Pinterest.
Vi tar alla på oss olika roller i livet. Eller vi kanske snarare formar oss efter de människor vi umgås med och de sammanhang vi befinner oss i. Jag skulle själv säga att jag är betraktaren.
Jag betraktar situationer och händelser och människor. Analyser av och tankar om dessa situationer, händelse och människor stannar oftare inom mig än att de lämnar munnen. Inte för att jag inte har något att säga. Det är nog bara det att tanken är snabbare än talet hos mig. Det är bekvämare för mig att iaktta och föra samtalet vidare i huvudet. Och själv slipper jag stå i centrum.
Det blev extra tydligt när jag var på födelsedagsmiddag med ett gäng supertrevliga kvinnor i lördags. Mannen var hemma med barnen och jag var solo vilket typ aldrig händer. Hemma med familjen är jag ytterst delaktig i de flesta samtal och händelser. Här, på middagen, var jag inte det.
Självklart var jag delaktig men jag kom på mig själv med att det var lättare att ställa frågorna än att hålla samtalet drivande med egna anekdoter. Jag kände mig som en betraktare. Jag lägger ingen värdering i det utan det var bara ett konstaterande.
Tidigare på lördagen fick jag iklä mig rollen som en annan sorts betraktare. Hela familjen var i pulkabacken, överlyckliga över den lilla snön som hade fallit och som möjliggjorde pulka- och snowraceråk. Mannen och jag turades om att hjälpa lillebror och lillebror jr. Då slog det mig att storebror själv togs sig högst upp på kullen, själv rättade till snowracern, noga såg till att hålla i snöret och sedan själv ta fart och åka nerför. Jag var inte längre involverade i femåringens liv. Jag betraktade honom och hans pågående liv som en åskådare på teater. Just där och då behövde han inte mig.
Från att ha varit en väldigt mammatörstande har storebror börjat vända sig till sin pappa alltmer eller velat klara saker på egen hand. Finns det en sorg i det? Kanske men just nu är jag så nöjd och stolt över hans självvalda självständighet att jag gärna står kvar och betraktar medan livet pågår. Och gläds över att andra fortfarande behöver min hjälp med snowracern.
När jag träffade gamla tjejgänget (får man ens säga tjejer om sig själva när vi närmar oss 40 år?) försökte vi sammanfatta 2018. Jag kom fram till att mitt år 2018 har varit ett mellanår.
Vad har hänt egentligen? Jag bläddrar tillbaka bland bilderna för att minnas. Tänk att det ska behövas foton för att minnas livet, dåtiden.
Det har varit dop och en snörik vinter. Det har varit Lalandia och en lång varm sommar. Det har varit bebisgos, semester på Öland och sluta ammaförsök. Det har varit sjukhusövernattning med sjuka bebisar och brända fingertoppar.
Det har varit vattkoppor och löpträning. Det har varit Stockholmsbesök och Spanienresa för att fira ettåring och 70-åring. Det har varit lekplatsäventyr och luciatåg. Det har varit Skara sommarland och möhippa och bröllop. Det har varit Blekinge och Småland och Gotland.
Det har varit glädje och frustration och oro och sömnbrist och total lycka. Det har varit familjetid och barntid och egentid – och tidsbrist. Det har varit känslor och analyser och sammanhang. Det har varit upp och ner och allt däremellan.
Dagarna har försvunnit snabbare än snabbt och jag kan inte minnas särskilt många av dem. Kanske lite tråkigt men jag försöker se det som att jag är här och nu istället. Jag kan intala mig det i alla fall. Och jag är väldigt nöjd över att inte allvarligt inträffade på det personliga planet. Världen må vara på väg att gå under men mina nära och kära mår bra.
Så tack 2018 för att du var snäll mot mig. Jag ser fram emot ett nytt snällt år.
Sammanfattning av målen för 2018 och de nya för 2019 kommer i ett separat inlägg. Om jag minns dem vill säga…