När jag träffade gamla tjejgänget (får man ens säga tjejer om sig själva när vi närmar oss 40 år?) försökte vi sammanfatta 2018. Jag kom fram till att mitt år 2018 har varit ett mellanår.
Vad har hänt egentligen? Jag bläddrar tillbaka bland bilderna för att minnas. Tänk att det ska behövas foton för att minnas livet, dåtiden.
Det har varit dop och en snörik vinter. Det har varit Lalandia och en lång varm sommar. Det har varit bebisgos, semester på Öland och sluta ammaförsök. Det har varit sjukhusövernattning med sjuka bebisar och brända fingertoppar.
Det har varit vattkoppor och löpträning. Det har varit Stockholmsbesök och Spanienresa för att fira ettåring och 70-åring. Det har varit lekplatsäventyr och luciatåg. Det har varit Skara sommarland och möhippa och bröllop. Det har varit Blekinge och Småland och Gotland.
Det har varit glädje och frustration och oro och sömnbrist och total lycka. Det har varit familjetid och barntid och egentid – och tidsbrist. Det har varit känslor och analyser och sammanhang. Det har varit upp och ner och allt däremellan.
Dagarna har försvunnit snabbare än snabbt och jag kan inte minnas särskilt många av dem. Kanske lite tråkigt men jag försöker se det som att jag är här och nu istället. Jag kan intala mig det i alla fall. Och jag är väldigt nöjd över att inte allvarligt inträffade på det personliga planet. Världen må vara på väg att gå under men mina nära och kära mår bra.
Så tack 2018 för att du var snäll mot mig. Jag ser fram emot ett nytt snällt år.
Sammanfattning av målen för 2018 och de nya för 2019 kommer i ett separat inlägg. Om jag minns dem vill säga…