Jag har precis nattat om minstingen och ligger kvar i sängen, inte riktigt redo att lämna den varma lilla kropp som har sökt sig till min. Så jag ligger kvar. Lyssnar i mörkret på sömnen hos mina små. Andetag som hörs, avslappnade kroppar under täcket. Jag hoppas att de drömmer om lyckliga stunder.
Inatt sover vi i samma rum. Vi befinner oss hos mina föräldrar, jag och barnen. Jag skickar videohälsning till mannen för att han ska känna delaktighet i lyckan. I stunden.
Jag stannar kvar i sängen med de jag älskar mest och känner att ikväll finns det ingen stress, inga tveksamheter, inga måsten.
Svaret från mannen gör mig glad och om möjligt mer lycklig, mer komplett i känslorna. Jag tillåter mig att le och att känna. Lycka i stunden. Mer än så behöver det inte vara ibland.