Månadsarkiv: september 2017

Jag tänkte att det nu, efter tre veckor, är på sin plats att berätta hur det gick till när lillebror jr. råkade födas i hallen hemma. Här är förlossningsberättelse tredje barnet. 

Förlossningsberättelse tredje barnet blir en lång version så håll i dig. Här kommer den.

Starten på förlossningen

Lillebror jr. var beräknad till 13/9. På eftermiddagen den 30/8 blev det svagt rosa på pappret när jag var på toa. Kunde det redan vara igång? Jag förvarnade mannen och började leta fler tecken utan att hitta några. Dagen och kvällen flöt på som vanligt.

Kl.22 fick jag en sammandragning som gjorde magen alldeles hård. Den kändes annorlunda än tidigare sammandragningar. Vi gick och lade oss och jag fick nya sammandragningar som började göra lite ont – ungefär som en fis på tvären, fram i magen. Jag sa till mannen att det kan vara igång men jag var fortfarande osäker.

Jag kunde inte somna utan lyssnade på avslappningsband och andades mig igenom värkarna. Efter midnatt vaknade lillebror och var otröstlig. Det var som att han kände på sig att något var på gång. Han vägrade somna om och till slut gick vi upp för att äta nattmacka. Först efter det kunde han sova. Då var klockan runt tre. Jag väckte mannen för att han skulle ringa sin mamma som skulle ha hand om barnen.

Dusch och TENS

Sista magbilden, suddigt i köket.

Jag hoppade in i duschen och stod där en stund. När jag kom ut därifrån ringde jag Förlossningen. De sa att jag var välkommen in när jag ville. Barnens farmor kom och jag och mannen gick ner en våning. Jag kopplade på TENS. Värkarna kändes genast lättare att hantera och de glesade ut efter ett tag. Jag bestämde mig för att vila, men när lillebror vaknade på övervåningen vid 05:30 bestämde vi oss för att lämna huset. Jag ville inte vara hemma när barnen vaknade, det var en stress jag hade känt och förmodligen påverkade det värkarbetet.

När vi kom fram till lasarettet och parkerar bilen kände jag att det var för tidigt att gå in på Förlossningen. Istället tog vi en promenad längsmed havet – en rogivande stund då Visby vaknade till en ny dag, denna sista dag i augusti. Skulle lillebror jr. komma idag och bli ett augustibarn?

Vända hem igen

Uppkopplad mot CTG. Sedan var det dags att vända hem igen. Nästan gång vi kom låg bebisen på bröstet.

Efter promenaden åt vi frukost på ett bageri i närheten och då började värkarna komma. Kl.7:00 var vi tillbaka på parkeringen vid lasarettet. Vi blev insläppta på Förlossningen och fick samma rum som båda bröderna hade fötts i. CTG kopplades på och vi blev lämnade ensamma. Jag vilade i sängen och värkarna kom glest vilket bekräftades av barnmorskan en halvtimme senare. Värkarbetet var inte etablerat och förlossningen var inte igång. Hon undersökte mig och konstaterade att jag inte var tillräckligt öppen. Istället sa hon att det kunde dröja en vecka till innan han behagade komma.

Det gjorde mig modfälld och det var genant att ta sitt pick och pack och gå ut genom dörrarna igen. Jag visste ju hur snabba de andra två förlossningarna hade varit. Skulle den här vara annorlunda? Trixiga trean som jag hade läst om? Men det var inte mycket att göra även om mannen var övertygad om att det skulle bli bebis idag.

Tillväxtultraljud

Vi hade ett tillväxtultraljud inbokat samma morgon och efter ytterligare en promenad vid havet fick vi träffa ny barnmorska i ultraljudsrummet. Hon uppskattade filurens vikt till 2300 g, 25% under medelvikt. Allt såg dock bra ut i övrigt men det fick mig ändå att bryta ihop. Var det något fel på honom? Nytt tillväxtultraljud bokades in efter helgen. Sedan åkte vi hem för att äta, vila och vänta. Jag vilade på soffan och slumrade till ett tag när jag tittade på en film. Mannen sov uppe.

En dryg timme senare kände jag att nu var det dags att få igång värkarna. Jag reste mig från soffan och började gå omkring. Värkarna kom mycket riktigt igång och jag använde TENS och sa ”jaja” och ”nerner” vid varje värk. Det här var värkar jag kände igen och genast kom självförtroendet tillbaka. Detta kunde jag.

Vid 13:45 spydde jag en gång men tänkte att inte kunde bebisen redan vara nere vid spinaetaggarna? Jag tog ytterligare några värkar och hoppade sedan in i duschen. När jag kom ut därifrån kände jag att värkarna hade ändrat karaktär igen och blivit ännu kraftigare. Det kom läten från mig som jag inte kunde kontrollera och det var plötsligt skönt att vagga fram och tillbaka samtidigt som jag lutade mig framåt. Eller skönt och skönt… Det kändes bättre.

Krystvärkar

Jag hade duschat på övervåningen och kände att det var dags att meddela mannen status.  Jag hasade in i sovrummet samtidigt som mannens väckarklocka på telefonen ringde. När jag berättade att jag hade spytt en gång och att det kändes annorlunda nu var hans reaktion ”Vi åker nu” och han for upp ur sängen. Medan han packade ihop våra BB-väskor kämpade jag på med värkarna och försökte ta mig samman för att gå till bilen. En värk i sovrummet lutad mot sängen, en värk lutad mot hallbordet utanför sovrummet, trappan ner och där kom början på krystvärken.

”Han kommer nu” halvskrek jag och drog ner byxor och trosor halvvägs. Mannen var inte lika övertygad utan försökte ”Ska vi inte pröva att gå till bilen?” Vid nästa värk ändrade han uppfattning för då såg han huvudet. Jag ville få mannen att ringa 112 för jag såg och kände också huvudet, men det fanns det inte tid för. Fokus låg verkligen i nuet. Min rädsla var att bebisen skulle vara så hal att mannen skulle tappa honom. ”Du fångar väl honom” upprepade jag, förmodligen i falsettröst. Under hela krystfasen stod jag upp där i hallen, nedanför trappan, och jag höll inte i mig i något. Det skulle bli ett högt fall ner till golvet för en bebis om den inte fångades upp.

Det kom en ny värk och jag försökte andas mig igenom den för att undvika större bristningar. Till slut gick det inte utan resten av kroppen kom med ett splash (tillsammans med allt fostervatten och diverse vätskor antar jag). Mannen var en grym barnmorska som tog emot filuren och glatt hälsade honom välkommen till världen. Bebisen svarade genom att skrika och det kändes så skönt!

Helt omtöcknade och samtidigt euforiska gick vi några meter till vardagsrummet, jag först med byxorna vid knäna och en navelsträng hängande ur mig och efter mig mannen hållande i en skrikande och kladdig bebis. Jag lade mig på en madrass på golvet och fick äntligen upp lillebror jr. på bröstet.

Sötgöte verkar ta det med ro att han föddes hemma i hallen.

112 och ambulansfärd

Därefter hämtade mannen handdukar att lägga på bebisen och ringde 112 som kopplade till Förlossningen. De stannade kvar i telefonen fram till dess att ambulansen kom. Jag fick åka ambulans för första gången och då med bebis på bröstet.

Varje barn som åker ambulans får tydligen ett gosedjur – så även lillebror jr., 20 minuter gammal.

Väl på Förlossningen fick jag krysta ut moderkaka, bebisen vägdes (2720 g), mättes  (46 cm), barnmorskan kontrollerade mig (bara ett stygn). Vi fick vår grattisbricka och kunde ringa våra nära och kära och meddela den glada nyheten.

Grattisbrickan fick vi väl inne på Förlossningen.

Trean blev verkligen en annorlunda upplevelse men så här med facit i hand när man vet allt gick bra hade jag inte velat ha det annorlunda. Det är något speciellt med att ha fött hemma med bara mannen som sällskap.

Förlossningsberättelse första barnet kan du läsa om här.