Det var en mindre bra sak att glömma sladden till kameran hemma. Stressen inför resan var lite för stor helt enkelt. Resan till Småland alltså. Men det är inte mycket att göra. Stress är onödigt och vi är på plats för att fira jul. Det är det viktigaste! Ni får hålla tillgodo med gamla foton helt enkelt så kör vi en bildkavalkad efter jul. Nu räknar vi ner till dopparedan…
Julafton för sex år innehöll lite mer snö…
Jag är inte den som doppar vörtbröd på julafton. Sanningen är den att jag tycker att skinka, prinskorv, köttbullar, revben, julkorv och det andra köttiga delar på julbordet både luktar och ser illa ut. Men resten av familjen njuter desto mer. Idag skivades skinkan upp och det blir nog premiärsmak ikväll till På Spåret Julspecial på TV. Jag misstänker att också doppet kommer fram.
Lilla Bus har öppet på julafton
Det finns annat på julbordet som jag kan äta på dopparedan, men mest längtar jag efter att familjen samlas, lediga och förhoppningsvis avslappnade. Det brukar bli ett lagom stort kaos med hundar, katter, barn och vuxna som pratar i mun på varandra. Efter att Lilla Bus har haft julaftonöppet (kl.10-12 på julafton) blir det lunch runt långbord. När Kalle har varit på TV kommer inte en utan TVÅ tomtar på besök. Enligt storebror finns det inte ”snälla barn” här ”utan omöjliga barn”. Trots det kommer det att finnas gott om klappar till dem.
Varför nöja sig med en tomte när man kan få två
Gotlandstomten har ju redan besökt oss på ön och lämnat paket – så pass många att storebror inte öppnade alla. Dessa har vi tagit med hit till Småland. Ett överflöd som vi försöker väga upp genom att vuxna endast får en julklapp var samt att vi skänker pengar till välgörenhet.
Efter julklapparna lägger sig ett visst lugn i huset. TV:n står på i bakgrunden, nya leksaker provas, hemgjort godis plockas fram och smakas. Starkare dryck hälls i glasen och vi njuter tillsammans – mellan kiv, gråt och trötthet efter en dag av spänning hos barnen. Dopparedan. Jag längtar! Med hela mitt hjärta och min själ.
